Du förblir den enda för mig.
Men jag har skrivit så otroligt mycket om dig. Om du läser är en fråga som bara du kan svara på. Eller om du bara kollar på bilderna.
Jag kommer inte ihåg varför jag är här. Och hur det blev såhär.
Om det var du eller jag som rasade våran vänskap. Suddade ut alla minnen kommer jag inte ihåg. Men allt svider så otroligt fortfarande. Jag trodde att jag kunde koppla bort smärtan. Men det kommer stunder då jag bara vill tillbaka. Men samtidigt vill jag springa ifrån dig, och ditt liv.
Jag vill glömma dig, men samtidigt börja en ny tid och ett nytt liv med dig. En ny start på vänskapen. För jag har sett att du har kollat på mig i smyg och haft ett léende på läpparna.
Vem?
Kanske, kanske inte: Du har svaret framför dig.
Framför mig ser jag en bild av dig, är det verkligen svaret?
Kanske, kanske inte: Fel svar. Försök och tänk efter så har du svaret. Du kan lista ut det, för det har du gjort förut.
Han förstår, tror han. Men han ska inte lägga sig i, vet han.
Co: Som sakt. Du förblir den enda för mig.
Samtidigt tror han att han kanske inte borde komma tillbaka, då han sårat någon alltför mycket, alltför många gånger.
Co: Det finns inget tvång att du måste komma tillbaka.
Vill bara att du ska veta sen den dagen du gick ifrån mig, så skapades ett tomrum som bara du kan fylla igen. Dörren är föralltid öppen för dig, du har nyckeln kvar.
skit fin blogg lina:9
Han vet, och han kommer för alltid spara nyckeln till ett väldigt speciellt tillfälle.
Co: Jag kommer alltid och vänta. Även om det tar upp till flera år. Du kommer alltid ha en stor plats hos mig.
