Rehab.
Jag ställer mig i hissen och trycker på trean som har tappat all sin svarta färg. Hissen luktar urin som den har gjort ändå sen vi flyttade in i hyreshuset. När vi flyttade in var det år 1996. I tolv år har hissen luktat urin. Kan bero på gubben på tvåan som kissar i hissen. När hissdörren stängs börjar mina tårar rinna. Sakta ner längst mina kinder. Tårarna som får med sig min kolsvarta mascara piskar mot golvet i trapphuset. Jag får upp mina nycklar och låser upp. Hoppas på att ingen är hemma, så jag slipper le och säga: Nej jag mår bra, fick bara tårar i ögonen av blåsten ute. När jag kommer in är ingen hemma. Jag lägger mig i soffan och kramar om katten. Försäkrar mig att jag fortfarade lever. Katten kollar på mig och kanske förstår hur jag känner. Hur jag verkligen inte vill känna såhär. Mobilen ringer, den skriker: I gonna check into Rehab. Jag kollar på mobilen. Dolt nummer. Det svarar jag inte på. Så jag låter mobilen fortsätta ringa. Detta får mig att fortsätta gråta. Jag vet hur svårt mitt val kommer att vara. Jag vet hur jag kommer få lida. Jag vet att jag kommer välja fel. Jag vet att jag måste såra någon.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Asså du är ibland snäll men jag gillar det du srkiver. Men jag tycker du ska sluta vara så bitchig. Det är så tråkigt med bitchar. Du är en fin tjej det ser jag när du skriver. Men alla dina fjortisbilder... :@ har sätt dig nån gång så där och du är bara såå fjortis. Lägg av med det så kommer du se att du får fler vänner. Mer äkta.
Ta åt dig och gör nåt bra av det :)
Postat av: Lina
Anonym: Jag blir väldigt glad av att du säger detta, vad du tycker alltså. Jag ska som sakt ta åt mig och göra något bra av det. Jag blev faktiskt riktigt glad att du sa till. Eftersom inte många alls har gjort det.. Ett tips bara. Våga stå för vem du är och vad du säger, för du är inte anonym på internet! :)
Trackback
