-

Du ville se mig med min kolsvarta mascara rinnandes längst ner med kinderna. Jag ville klösa ur mina ögon. För då skulle jag slippa se ditt ansikte varje morgon när jag vaknade med dig vid min sida. Jag ville rota igenom dina minnen. Jag ville röra runt i dina sinnen. Jag ville röja runt bland dina känslor. Men jag visste vart gränsen gick. Och därför var det bara något jag ville och aldrig gjorde.
Jag ville skrika dig i ansiktet ; Varför låter du oss inte älska varandra? Men det var något jag aldrig gjorde. Istället så fejkade vi våran kärlek till varandra. Varje kyss har aldrig berört mig något. Varje gång du höll i min hand så brydde jag mig inte om dig. Varje gång jag somnade med dina armar runt om mig, så önskade vi att morgonen skulle gry. Vi älskade aldrig varandra. Men vi trodde på oss själva. Att vi kanske någon gång skulle börja älska varandra.

När våran tid var över, brände du alla broar. Precis som jag bad dig. Så löd du mig, som en liten hundvalp. Sen skrek du : Ditt egoistiska svin! Jag njöt av orden. Dem smekte mina öron. 

Jag har alltid vetat att det är svårt att vara ensam.

När jag satt i sängen tidigare idag, med laptopen framför mig och lyssnade på musik. Så kom det upp en låt, som betyder så mycket för mig. Jag började gråta. Paniken smög sig på, och tårarna sprutade ut från mina ögon. Ner på kinderna. Jag började inse hur mycket jag saknar tiden, som har varit.
I låten sjunger dem " When i see your smile, tears run down my face. I can't repclce. And i know that i'm stronger I've figured out. How this world turns cold, and breaks through my soul. And i know, I'll find deep inside me. I can be the one" Ja det är världens äldsta låt, men världens bästa. För mig. Och låten har ett samanhängande, det är till min föredetta bästavän. Som jag saknar mer för varje dag som går. Men vi avslutade det vackra vi hade, pågrund av en sak. Och båda vet om varför. Du är en fin person.

Första gången vi träffades så stog du där mitt framför mig. Vi hade gemensama kompisar.
Jag kollade lite extra på dig den dagen, och sen gick dagarna. Jag ville bara se dig igen. Få prata med dig, och din humor fick mig att må bra. Någon med samma humor som mig.
Det gick några dagar och vi träffades, vi gick runt en hel dag och bara pratade. Jag mådde bra och fick ont i magen av allt skratt. Efter några dagar så tog du kontakt med mig via msn. Du frågade om mitt nummer och du fick det, vi började smsa lite smått. Men vi blev bara jättebra vänner, för jag hade inga känslor för dig. Utan för en annan. Den andra killen och jag var tillsammans i ett par månader. Och du och jag slutade prata. Men nu. Då är allt bra igen.
Våra minnen är otroliga, kommer ihåg när jag gick och frös. Du frågade om jag ville låna din tröja. Det var snöstrom.
Jag svarade : Men då går du bara i en t-shirt?
Då sa du : Jo, men jag är varm. Jag kan värma dig.
Så öppnade du din famn, du gick och värme mig. Då gick du och jag i samma tröja, i samma snöstrom, i samma spår. Påväg hem till dig. När vi kom hem till dig somnade både du och jag, direkt. Dagen efter skrattade vi så vi började gråta. Sen spelade du match. Den dagen, går inte och glömma.
Jag kan inte radera dig hur mycket jag än vill. Jag försöker, nu.

Jag sitter här och skriver, ligger under täcket. Och hoppas på att luften tar slut snart, så all syre försvinner. Jag försvinner, det mörka jag bär på försvinner.

Jag ser dig, bilden av dig. Och ditt skratt ekar i mitt huvud. Mitt tomma huvud. Som är slut, slut på ljus. Tårarna rinner ner från mina ögon, sakta ner rinner dem för mina kinder. Jag känner hur mitt smink följer med i tårarna. I strömmen. Som du gjorde, följde strömmen.

Jag trodde inte att du skulle vända din rygg och bara gå din väg, att du såra mig så djup som du gjorde.

Nu har jag lovat dig en sak, som jag ska hålla och det är att jag alltid ska minnas dig, minnas dina ord, minnas när du sa att du älskar bara mig, minnas när du höll om mig. Och att jag ska tänka på dig.

Jag ska lova detta, jag ska alltid hålla detta. Jag ska alltid minnas.

Hata mig inte för att jag har gått vidare.
Hata mig inte för att jag har prövat mina läppar mot någon annans.
Hata mig inte för att jag har slutat skriva till dig.
Hata mig inte för att jag har slutat skriva om dig.
Hata mig snälla inte.
Jag är inte vilsen utan dig, om du någongång skulle se hur bra jag klarar mig utan dig så skulle du blivit arg, sårad och allt blir brutalt.
Jag ser mer än vad du kan se. Du kan inte se känslor, du kan inte förstå känslor.
Jag har varit med om så många roligare saker än vad du har, och därför ska du bli besviken på mig.
Ta dig ur cirkeln någon gång, för du vandrar runt i samma mönster dag in och dag ut. Jag hjälpte dig därifrån. Men när vi gick skilda vägar så satte du dig i samma mönster igen. Du är blind. Du ser inte vad du gör, eller vad någon annan gör. Öppna ögonen och se någon gång. Se hur vacker världen är.

Nu ni, måste bara få skriva ner detta.
Jag har en vän, en sådan som man alltid kan ringa om det är något. En sådan som alltid finns där för en. Och vi var så himla tighta. Inte änns döden skulle kunna skilja oss åt.
Men så fick jag ett förhållande, vi slutade prata. Sakta, sakta slutade vi vara vänner. Alla minnen suddades ut. Alla våra kvällspromenader existerade inte längre.
Vi slutade höra av oss, men så en dag så fick jag ett samtal från honom. Då hade det tagit slut mellan mig och killen som jag hade. Han sa något i den här stilen ; -
Hej ängel. Jag sitter här ute vid sjön där vi gick och tänker på dig. Hoppas du har det bra, hoppas du inte mår förjävligt. Jag saknar dig och vill att du ska veta det.
Jag skulle börja min mening, men då han på. Då började alla tårar rinna. Jag satt ute och väntade på bussen. Det var tyst, mökret hade fallit. Det mörka skrämmer mig. Det hade det alltid gjort, vem vet vad som finns där ute?
Jag drog min klack i marken och det bröt tystnaden. Jag ville inte längre sitta här i mökret.
Efter många signaler från min mobil till hans så gav jag upp. Han kommer aldrig att svara. Jag har suddat ut våran vänskap.
Jag tog en promenad hem istället.
Nu är det såhär fortfarande. Han har ett förhållande, jag har inget. Jag saknar honom när jag inte har ett förhållande, han saknar mig när han inte heller har något. När båda får någon annan behöver vi inte varandra längre.
Så kommer det alltid att vara.

Här sitter jag, i min säng. Kollar ut igenom fönstret. Ser solen sakta gå ner bakom husen. Ny duschad är jag också.
Jag lutar mig mot den kalla betongväggen - Vi lever i betong.
Jag ryser till när jag känner kylan från väggen. Fast klistrad är jag. Tänker tillbaka, för ett år sen. Då satt jag i samma ställning, fast klistrad mot väggen. Såg solen gå ner. Klockan tickade sakta. Jag trodde aldrig att jag skulle överleva detta år. Men tänk, det gjorde jag.
Många gånger föll jag, men jag reste mig upp. Och därför vågar jag kalla mig själv stark.

Jag vill att du ska förstå hur mycket jag tycker om dig.
Dina blickar förför mig, när du lägger dina händer runt min midja dunkar mitt hjärta i hundranittio.
Du har fångat mitt hjärta, ingen annan får mig att skratta som just du kan.
Jag kommer aldrig lämna dig, om du visar mig en underbar värld. Att vara din är en dröm för mig.
Vill ha dig vid min sida, vill höra dig säga - Jag älskar dig, som du brukar viska i mitt öra.
Det kommer ta flera år om jag ska förklara vad jag känner för dig. Jag kan inte vara utan dig, inte nu när vi har kommit så nära varandra igen.
Vi har upplevt så mycket tillsammans, detta år jag har tillbringat med dig samlade vi ihop så många minnen. När du kysste mig i regnet. Vår första kyss.
Jag hoppas på det bästa..

Nu ska jag berätta något, något som är ganska stort. Hur jag känner för dig, mina känslor för dig.

Det känns som knivar i magen, eftersom jag inte vet hur du känner för mig, jag vet inte om du känner samma sak. Det känns tungt. När jag ser dig så ryser jag. Då du håller om mig, vill jag att du aldrig släpper. För då kanske det är sista gången jag känner din värme, dina armar om mig. När jag tänker på dig, och alla saker vi har gjort. Då får jag en ny kick och vill fortsätta dagen. Mot min vilja. Din doft får mig att bli förälskad.
Jag finner inte ord, det känns som jag har slagit i ansiktet i marken. Som om någon står på mig, för jag kommer inte upp över ytan. Jag får inte luft..
Ett år nu, ett helt år. Med massvis av känslor för dig. Underbart. Förjävligt.