-

Min vän.
Du har varit ställt upp för mig när det var som värst.
Du torkade mina tårar när jag grät.
Du offrade ditt allt för min skull.
Du ser hur mycket jag behöver dig.
Robin, min vän. Utan dig vid min sida, hade jag inte mått såhär bra som jag gör idag. Utan dig hade jag inte kommit så långt som jag har gjort.
Du fick mig att tro på mig själv.

Idag, slog det mig. Tänk om du skulle försvinna här ifrån någon dag, tänk om du skulle gå bort. Och utan att jag hade hunnit berättat och tackat för allt du har gjort för mig. Jag sitter här och gråter. För att det är dina kramar som ordnar allt, det är din röst som lugnar ner mig när jag är uppe i varv. Det är du som tröstar mig. Det har alltid varit du som har stannat vid min sida när alla andra svek.
Jag vet faktiskt inte vad jag skulle ha gjort utan dig. Jag får för mig att du är min storebror ibland, för så tighta är vi. För det är inte kärlekskänslor inblandade. Det är det som inte förstör för oss.
Tack för den tiden du har gett mig, den underbara tiden.

Ibland funderar jag på att ta en paus från allt. Exakt allt.
Bara packa ner allt i en väska, ta första plan till ett annat land. Slippa all oro.
Bara kunna spendera tiden ensam. Och när man kommer hem, så kommer allt vara bra igen.
Men så är det inte, det kommer inte vara bra när jag kommer hem igen.

Jag ligger här och tänker, tillbaka på våran tid. Vår härliga fina tid.
Hur kunde jag släppa dig, hur kunde jag låta detta hända?
Hur kan jag tänka tillbaka på våran tid, jag får ju inte det. Jag måste förstå att det är över, att tiden redan har varit. Att det verkligen är slut.
Det kommer alltid finnas saker som påminner om dig. Dofter, låtar, bilder, platser.
Nu när jag tänker, så kanske jag borde säga förlåt. Jag har inte sakt förlåt en enda gång tidigare, ganska otroligt. Jag har småsaker jag borde be om ursäkt för. Men ditt misstag, om man nu kan kalla det misstag. (Är det någon som vet om det finns något större ord än misstag? Isånnafall säg till!) För du gjorde ett sånt himla snesteg. Jag känner mig äcklad varje gång du går förbi mig, eller varje gång jag ser dig. Att du kunde göra detta, att du kunde vara otrogen. Jag hatar och använda ordet otrogen. För det känns billigt, falskt.
Pågrund av ditt misstag, så har du fått ett dåligt rykte på köpet. Som dina kompisar gick runt och smutsade ner. Dem smutsade ner ditt rykte, till ett dåligt. Dina gamla kompisar, som lämnade dig. Jag gjorde lika så. Nu har du inte många kvar, några få.

Förlåt, förlåt. Men jag måste säga att jag saknar dig Oscar. Förlåt.

Ni är älskade!

Mamma, Pappa, Jimmie,
Farmor, Nettan, Lotta,
Janne, Camilla, Fredrik,
Tommy, Christer, Helge,
Janne, Bitte, Micke,
Johan, Mormor, Morfar,
Malin, Pontus, Tove,
Sofia, Thomas, Micke,
Frida, Eva, Billy
Och lilla Alma.

Med en kopp varm chocklad i handen, satt jag framför tv och värmde mig under en filt. Jag sa sakta för mig själv, mitt förnamn och ditt efternamn. Jag njöt av namnen.
Det passar! Sa jag. Eller, det kanske inte det gör. Men jag vill att det passar, och då brukar det nog passa. I allafall i min hjärna.
Jag skådade bilden av oss två tillsammans, framför mig. Det passar! Sa jag igen.

Jag vill ligga i din famn, känna dig andas. Pulserande andetag. Dina händer smeker min kropp. Dina varma stora händer. Vi ligger under täcket, två kroppar. Försöker bli en. Två, som blir en. Tillsammans är vi en.

Ibland vaknar jag med en klump i magen. Då, just då, då vill jag skjuta mig i huvudet. Så jag glömmer allt.
Att lägga allt bakom sig, är det svårtaste jag har gått igenom.

Alla minnen kommer alltid finnas kvar, alla fina texter och sms kommer alltid finnas kvar, våra samtal kommer alltid finnas kvar, kyssarna kommer alltid finnas kvar, skratten och gråten kommer alltid finnas kvar.
Det går inte radera det som redan har inträffat. Även om det smärtar.

Det känns som ett slag i ansiktet, svider. Som skavsår. Det gör ont i hela kroppen, ända ut till tåspetsarna.
När jag ser bilder från våran tid, så gråter jag. Gråter för jag saknar hur bra jag mådde. Hur lycklig en människa kunde göra mig. Men när du laddar upp bilderna på facebook då blir jag arg. Över att se kommentarerna. Hur folk kan skriva sånt!
" Kommer ihåg när det var ni, gud vad ni passade. Varför gjorde ni slut för? "
Förstår dem inte, hur kan dem tro att vi har kommit över varandra, det har inte gått lång tid alls...

Jag känner ångest över att jag lärde känna dig.