-

Ibland vaknar jag med en klump i magen. Då, just då, då vill jag skjuta mig i huvudet. Så jag glömmer allt.
Att lägga allt bakom sig, är det svårtaste jag har gått igenom.

Alla minnen kommer alltid finnas kvar, alla fina texter och sms kommer alltid finnas kvar, våra samtal kommer alltid finnas kvar, kyssarna kommer alltid finnas kvar, skratten och gråten kommer alltid finnas kvar.
Det går inte radera det som redan har inträffat. Även om det smärtar.

Det känns som ett slag i ansiktet, svider. Som skavsår. Det gör ont i hela kroppen, ända ut till tåspetsarna.
När jag ser bilder från våran tid, så gråter jag. Gråter för jag saknar hur bra jag mådde. Hur lycklig en människa kunde göra mig. Men när du laddar upp bilderna på facebook då blir jag arg. Över att se kommentarerna. Hur folk kan skriva sånt!
" Kommer ihåg när det var ni, gud vad ni passade. Varför gjorde ni slut för? "
Förstår dem inte, hur kan dem tro att vi har kommit över varandra, det har inte gått lång tid alls...

Jag känner ångest över att jag lärde känna dig.