-

Allt som har en början, brukar oftas ha ett slut. Och det som sker, har alltid en mening.

Det led mot sitt slut, bråken uppstog mer och mer. Vi slängde på telefon i örat på varandra. Vi skrek lungorna ur oss på varandra. Vi tröttnade på varandra.
Allt detta hade en mening, det hade varit vi för länge. Jag tror att det var därför vi tröttnade. Allt detta led mot slutet.
Ibland brukar jag tänka "Om vi börjar om på en ny start, ett nytt kapitel, ett nytt liv."
Då har vi lärt oss av våra misstag. Men då kommer alltid tanken upp.. " Varför ska vi försöka igen, det kommer ske exakt samma sak. Som för ett par månader sedan"

---

Jag kommer ihåg när det tog slut mellan dig och mig.
Jag stog i er dörröppning, och hade massa kläder och väskor i händerna. Mina ögon var tårfyllda, och det höll på och rinna över.
 - Det var det sista.. Sa du.
 - Ja, det var nog det..
Det gick väl en minut innan någon sa något igen, ingen av oss log. Smärtan inom mig krampade. Jag ville bara här ifrån. Bort från ditt hus, bort från ditt liv. Bort från dig.
 - Ja, men Lina.. Ring om det är något.
Så kysste du mig en sista gång. Jag grät nu, du också. Sedan gick jag min väg. Kom ut från din trädgård. Och då satte jag mig på vägen utanför ditt hus och grät, tårarna bara rann. Det fanns inget stopp. Inget slut... Där satt jag, hade precis gått ifrån mitt liv. Och nu satt jag och grät över det.
Jag kollade upp i ditt fönster, där stog du. Och kollade ner på mig, du såg ner på mig. Som du alltid har gjort. Jag tittade upp på dig, såg upp till dig. Och det har jag alltid gjort. Du grät, lika mycket och jag. Och jag ville bara springa in i din dörr igen, kasta mig in i ditt liv igen. Men det var slut, föralltid.
Jag reste mig sakta upp, och gick därifrån.. Ifrån mitt liv, min kärlek.