-

Idag är det två år sedan min farfar gick bort i canser. Jag saknar honom mer och mer för varje dag. Smärtan är oförstålig. Min bästevän, min farfar. Varje gång jag träffade farfar gick man ifrån med ett leénde. För just han fick alla att le.

När mamma berättade vad som hade hänt, den måndag kvällen. Då kände jag vilket mörker som överfall mig. Jag insåg att jag hade förlorat min bästavän. Jag förstog att jag skulle leva i ensamheten.
Idag har jag insett att min farfar har det bättre nu, han behöver inte lida längre. Men jag ser på min pappa att han saknar honom. Jag ser på min mamma att hon tycker att det är tomt utan farfar. Jag ser på min storebror att han gråter inombords. Det svider i mig när jag vet att ni gråter. För farfar var inte vem som helst. Utan han var speciell. Det fanns ingen som honom. För han höll alltid humöret uppe. Han var inte alltid lycklig, men han var iallafall alltid glad. Och fick andra att skratta. Han var envis, och om han hade bestämt sig för något. Gav han aldrig upp!

Du ska veta att jag saknar dig farfar. För varje dag som går så slits mina sår upp. Såren som bildades när du flög iväg. Jag älskar dig så otroligt mycket.