-

I don't know how it got so bad.
Jag börjar inlägget så. Det är så mycket som snurrar runt i huvudet på mig. Och det är väl ungefär 20 inlägg som ligger i utkast som jag inte vill publicera. För rädslan att dem är dåliga stryper mig.
Jag kanske ska vara lyckligt lottat att jag lever där jag gör nu. I en väluppfostrad familj. I ett rikt land. Men alla småproblem som jag inte vill tala om för någon. Det är just dem som man får kommentarer för. Fjatiga, töntigt. Det är just det, som ingen vill få höra.
Men någongång måste alla småproblem ut. Alla behöver någon och prata med. Jag har några fåtal. Ett par stycken jag pratar med. En om skolan, vännerna. En annan om kärleken. Båda berömmer mig för att jag är en både bra talare men även en bra lyssnare. Men i skolan, då vågar jag knappast prata inför klassen när alla är tysta och fokuserar sig bara på just en peron, och det är i den stunden jag. Mina vänner har lagt ner mycket tid på att försöka höja mitt svaga självförtroende. Och lyckas till en del. Men det är alltid något som stoppar en inombords och säger - Du vågar inte. Du kommer inte klara det. Det är just den rösten jag vill försöka övertala.
Jag vill hjälpa mina vänner så gott det går, försöka peppa dem. Försöka vara en bra lyssnare, och även vara lite som en förebild. Jag intalar mig själv att jag ska bli en bättre männsika. Som ska kunna göra min familj stolt, mina vänner lyckliga och även personer i min omgivning.