-

Jag kommer ändå aldrig förlåta det du gjorde mot mig. Hur mycket du ber om att jag ska förlåta dig. Mitt minne börjar svika och jag glömmer dig. Jag har bara ett enda minne kvar med dig. En torsdagskväll. På våren var det. Då mötte jag dig den tidpunkten vi hade bestämt, och på den platsen du hade sakt. Mitt blonda hår flög i luften. Det enda som värmde mig var min stora halsduk som var snurrad runt halsen. Mina vita hörlurar hängde ner från öronen på mig. I hörlurarna spelades lugn musik, det enda som lugnade ner mig. Det var bara några fåtal gatulampor som funkade. Därför såg jag ingenting. Men under en lampa ser jag en männsika stå. Bredaxlad, mörkhårig och lång. Det kan bara vara han.
När jag kommer gåendes mot dig. Lugnt. Jag gick i en normaltakt. Jag var inte en gnutta nervös. Jag ville bara få detta överstökat. Du går imot mig.  Du kramar om mig. Jag fick stå på tå i klackskona. Du gav mig inte änns ett leende. Det blev knäppt tyst. Jag hörde en buss. Men såg den inte. Jag drog min klack mot gångvägen. Det bröt tystnaden. Det föll några tårar från mina gråa ögon. Du tog ditt pekfinger och torkade bort tårarna som låg på mina kinder. Jag sa att jag ville bara få detta överstökat. Du höll inte med mig. Du ville ha en ny chans. Det blir den sista gången vi ser varandra nu sa jag till honom. Där ifrån gick jag. Jag lämnade dig, trasig. Du fick plocka upp dina bitar som föll isär.

Jag har inte landat än. Det kommer stunder då jag ångrar mitt val - Men du hade svikit mig för mycket innan.