-

När mitt hjärta gör ont, ont för att du redan nu försöker att förstöra. Jag gråter inte för att du förstör, utan för du gör det omedvetet. Det är då det gör ont inom mig. Samtidigt ser jag vad du offrar för mig. Jag försöker att sätta plåster på såren. Jag vill finnas där för dig. Nu när du är ledsen och gråter. Då säger jag att du måste försöka. Försöka ändra på problemen. Men du har inte viljan. Det är det som gör mig nollställd, att du säger att du vill. Medans du totalt skiter i det. Du är oseriös, du leker runt och du sårar mig.

Just då, precis då. Förstör du det som är vårat. Bara vårat. Ditt och mitt. Något vi delar. Något vi har gemensamt, som du rasar. Då vill jag bygga upp det igen. Jag bygger upp det. Med mina egna händer. Jag offrar mina största ägodelar i livet. Och du tittar på. Sedan när jag minst anar det. Då rasar du det. Det är som att bygga ett torn av klossar. Då drar du bort klossen som är längst ner. Den som håller upp allt. Det allt hänger på.
Jag försöker intala mig själv att försöka strunta i dig. Men det går inte. Jag tittar mig själv i spegeln. Och frågar mig själv - Är du värd allt det här? Är du verkligen värd mina tårar?
Det är ett lätt svar. Nej.

Jag vill ändå försöka kriga för det vi delar. Men allt handlar om att förlåta. Du har sakt att ett förlåt är inte allt. Nej. Det är grunder till något. Att förlåta misstag. Men att göra misstag gång på gång på gång. Då sårar du mig så djup att jag vågar inte lita på dig längre. Då försöker jag förlåta. Jag försöker. Du försöker. Vi ska försöka tillsammans. Du och jag. Jag och du. Vi två. Tillsammans.