-

Jag går på den lilla gång vägen som dem har lyckas fått till. Regnet piskar mot marken. Jag går där med mina hörlurar och lyssnar på musiken. Gatolamporna bländar mig. Men ungefär varannan är trasig. Och därför är det bäcksvart. Jag har spel listan " Trasig " uppe. Då spelas våran låt upp. Den låten jag trodde inte fanns kvar på mitt minneskort. Eller i mitt minne. Mitt svaga dåliga minne. Den låten jag trodde att jag hade raderat den dagen vi gjorde slut. Men nej. Jag trodde fel. Det ekade i mitt huvud. Jag kände hur tårarna rann ner från mina kinder. Men det gjorde inget. För ingen kunde se att det var tårar. Det kunde lika gärna vara regnet som hade piskat mot mitt ansikte.
Jag började sakta tänka. Jag stannade upp och skådade träden. Jag försökte inse lyckan och intresset i detta. Men inget är intressant och lyckligt när det inte är vi längre.

Det tomrum du gav mig när du gick din väg, och det hålet du gjorde i mig kommer aldrig fyllas igen. För våra löften var bara falskhet och en stor fet lögn. Varför är allt så komplicerat? Är det jag? Är det du? Är det oss?
Nu har månaderna gått, dagarna flyter på och timmarna rullar. Minuterna är tröga och sekunderna känns som evigheter. Är det pågrund av dig?
Dagarna är lätta med vännerna, men när ensamheten och mökret tar över blir det svårt och andas. Tårarna brinner mot kinderna. Ögonen känns för stora. Det känns som en spark i ansiktet. Allt det jag gör påminner mig om dig. Jag vill radera, men jag vill inte radera allt. För det som gjorde allt så bra. Vill jag inte radera. Jag hoppas att det stannar kvar. Kläderna på golvet luktar som dig, sänglakarna tyder ditt namn. Det var så länge sen jag såg dig. Och när jag ser dig, är det den bästa känslan.