-

Nu ni, måste bara få skriva ner detta.
Jag har en vän, en sådan som man alltid kan ringa om det är något. En sådan som alltid finns där för en. Och vi var så himla tighta. Inte änns döden skulle kunna skilja oss åt.
Men så fick jag ett förhållande, vi slutade prata. Sakta, sakta slutade vi vara vänner. Alla minnen suddades ut. Alla våra kvällspromenader existerade inte längre.
Vi slutade höra av oss, men så en dag så fick jag ett samtal från honom. Då hade det tagit slut mellan mig och killen som jag hade. Han sa något i den här stilen ; -
Hej ängel. Jag sitter här ute vid sjön där vi gick och tänker på dig. Hoppas du har det bra, hoppas du inte mår förjävligt. Jag saknar dig och vill att du ska veta det.
Jag skulle börja min mening, men då han på. Då började alla tårar rinna. Jag satt ute och väntade på bussen. Det var tyst, mökret hade fallit. Det mörka skrämmer mig. Det hade det alltid gjort, vem vet vad som finns där ute?
Jag drog min klack i marken och det bröt tystnaden. Jag ville inte längre sitta här i mökret.
Efter många signaler från min mobil till hans så gav jag upp. Han kommer aldrig att svara. Jag har suddat ut våran vänskap.
Jag tog en promenad hem istället.
Nu är det såhär fortfarande. Han har ett förhållande, jag har inget. Jag saknar honom när jag inte har ett förhållande, han saknar mig när han inte heller har något. När båda får någon annan behöver vi inte varandra längre.
Så kommer det alltid att vara.