-

När jag och Isabelle satt och kollade på matchen. Så satt vi och lyssnade på musik på hennes iPod. Vi lyssnade på dem mest flummigaste låtarna som har skapats tror jag. Men sedan kom den en låt. Som får mig och tänka på en tid. En tid med en person. Den personen finns inte i mitt liv längre. Och även fast jag inte gråter. Så finns det små ärr i mitt hjärta. Och dem ärren slet jag upp när jag lyssnade på låten. Jag sänkte min blick. Tills Isabelle såg mig. Då bytte hon låt. Så jag fick tänka på något annat. Det är så sjukt. Att en annan männsika. I mitt fall min bästavän kan se och förstå mina känslor. Utan att jag inte säger något. Det är starkt.