Se mig i ögonen.
Jag försätter bygga även om det fattas pusselbitar. För bland all skit finns det alltid något posetivt.
Down, down.
Saknar dig min vän.
Det kanske är meningen att man gråter sig till sömns för att kunna le igen.
Jag saknar dig min vän. Du var allt för mig, men tyvärr brast det.
Jag vill se dig i ögonen.
" Jag har varit kall och dum, tillochmed stum. Jag ska ändra på mig. "
Håll andan.
Jag har en vän, en sån vän som jag inte pratar med så ofta längre. För vi gled ifrån varandra. Men ibland pratar vi med varandra, och det är då jag förstår hur mycket jag saknar honom. Vi brukar fråga varandra hur vi mår. Och så brukar vi prata minnen. Igår pratade vi om ett minne, som är hemskt. Men nu ser vi ljuset i det. Han talade om för mig vad jag skrev för det har jag glömt - Stanna vid min sida. Om du lämnar mig, så faller jag ner till botten. Och botten har jag sett för många gånger. Han lämnade mig några månader senare. Då föll jag, ner på botten. Och där låg jag. Där spenderade jag mina dagar. Tills mina vänner verkligen kämpade för att få upp mig. Och utan dem hade jag legat kvar där nere. För jag hade ändrat inställning, från den posetiva till den negativa. Igår, insåg jag hur mycket jag saknar honom.
Jag har varit en idiot.
När du lämnade mig förut. Så blev jag rädd. Jag visste att jag hade gjort något fel. Men du sa inte vad för något. Utan du gick din väg. Du behövde inte mig längre. Men jag behövde dig som mest. Jag mådde inte bra. Jag fick vandra ensam. När du gick förbi mig kollade vi inte på varandra. Jag vek undan blicken och du la inte märke till mig. I dagsläget skulle jag aldrig klara mig utan dig. För när något har hänt, bra som dåligt så hör jag alltid av mig till dig först. Du säger att du blir glad när det går bra för mig. Och du blir ledsen med mig när jag gråter. Du är en sådan underbar person. En sån som är snäll mot dem som är snäll mot dig. Du är rolig. Du får mig att skratta. Vi kan prata minnen flera dagar. Du är inte den som är snål. Du bjuder om det fattas något. Du är så givmild. Du tänker på alla andra, så du glömmer bort dig själv. Om du någon gång skulle förstå hur mycket du betyder för mig. Vilken stor plats du har i mitt hjärta. Hur stor del du är av min vardag. "Jag älskar dig" är ett ord som männsikor sliter ofta på. Dem tre orden som är så lätta och säga med så svårt att mena. Handen på hjärtat, jag lovar och svär - Jag älskar dig min bästavän. Utan dig skulle jag inte stå kvar. Jag skulle inte ha varit den personen jag är idag. För du har fått mig att stunta i det som har sänkt mig. Du är värd en sån mycket bättre plats än denna. Du är värd allting.
Aldrig mer.
Det var sista gången du sårade mig. Idag var det sista gången du sårade mig. Du har varit bra på ett sätt, du fick mig att bli starkare medans du rev sönder mig. Jag hoppas att du förstår att du hade sönder mig. Att du har lekt färdigt nu. Jag hoppas att du har skuldkänslor. Att du känner av mitt hat. Ibland undrar jag om du menade orden du sa till mig, när du sa att du älskar mig om du verkligen menade det. Eller om du bara ville få se mig le. Mår du bra när du fick se mig gråta? Blev du glad när du sårade mig? Jag vet inte riktigt hur du tänkte. Men du ska veta att du förstörde ett liv. Jag hoppas att du verkligen lär dig av dina misstag. Så inte någon annan råkar illa ut.
Jag är en svår person.
Jag kommer ändå aldrig förlåta det du gjorde mot mig. Hur mycket du ber om att jag ska förlåta dig. Mitt minne börjar svika och jag glömmer dig. Jag har bara ett enda minne kvar med dig. En torsdagskväll. På våren var det. Då mötte jag dig den tidpunkten vi hade bestämt, och på den platsen du hade sakt. Mitt blonda hår flög i luften. Det enda som värmde mig var min stora halsduk som var snurrad runt halsen. Mina vita hörlurar hängde ner från öronen på mig. I hörlurarna spelades lugn musik, det enda som lugnade ner mig. Det var bara några fåtal gatulampor som funkade. Därför såg jag ingenting. Men under en lampa ser jag en männsika stå. Bredaxlad, mörkhårig och lång. Det kan bara vara han.
När jag kommer gåendes mot dig. Lugnt. Jag gick i en normaltakt. Jag var inte en gnutta nervös. Jag ville bara få detta överstökat. Du går imot mig. Du kramar om mig. Jag fick stå på tå i klackskona. Du gav mig inte änns ett leende. Det blev knäppt tyst. Jag hörde en buss. Men såg den inte. Jag drog min klack mot gångvägen. Det bröt tystnaden. Det föll några tårar från mina gråa ögon. Du tog ditt pekfinger och torkade bort tårarna som låg på mina kinder. Jag sa att jag ville bara få detta överstökat. Du höll inte med mig. Du ville ha en ny chans. Det blir den sista gången vi ser varandra nu sa jag till honom. Där ifrån gick jag. Jag lämnade dig, trasig. Du fick plocka upp dina bitar som föll isär.
Jag har inte landat än. Det kommer stunder då jag ångrar mitt val - Men du hade svikit mig för mycket innan.
Tunnar bort.
Jag vill fortfarande att du ska ta åt dig av bilden ovanför.
Nu är du där jag var för ett år sen, när jag grät varje natt för du hade sårat mig. Jag var helt förkrossad. Men du fortsatte och såra mig. Du lämnade mig kvar i helvetet. Du såg mig jämt med uppslitna handleder. Du fick mig att ändra inställning till allting. Jag ändrade min inställning på livet. Men det är inte bara dig vi ska klandra. Det var även mitt fel.
Det enda jag vill är att du ska inse att du lekte med mina känslor. Du lekte med hela mitt liv. Och skapade en obalans i det, som aldrig går att ändra på. För det kommer som idag, dagar då jag vill tillbaka till tiden då innan jag träffade dig. Jag föll ihop och tappade allt. För jag minns hur glad jag blev när jag såg dig le. Men nu när jag ser dig le, blir jag bara sårad.
Jag hoppas att du ser mig, hoppas att du ser hur du gjorde om mig. Jag är fast i skiten som en missbrukare.
Time out.
Just då, precis då. Förstör du det som är vårat. Bara vårat. Ditt och mitt. Något vi delar. Något vi har gemensamt, som du rasar. Då vill jag bygga upp det igen. Jag bygger upp det. Med mina egna händer. Jag offrar mina största ägodelar i livet. Och du tittar på. Sedan när jag minst anar det. Då rasar du det. Det är som att bygga ett torn av klossar. Då drar du bort klossen som är längst ner. Den som håller upp allt. Det allt hänger på.
Jag försöker intala mig själv att försöka strunta i dig. Men det går inte. Jag tittar mig själv i spegeln. Och frågar mig själv - Är du värd allt det här? Är du verkligen värd mina tårar?
Det är ett lätt svar. Nej.
Jag vill ändå försöka kriga för det vi delar. Men allt handlar om att förlåta. Du har sakt att ett förlåt är inte allt. Nej. Det är grunder till något. Att förlåta misstag. Men att göra misstag gång på gång på gång. Då sårar du mig så djup att jag vågar inte lita på dig längre. Då försöker jag förlåta. Jag försöker. Du försöker. Vi ska försöka tillsammans. Du och jag. Jag och du. Vi två. Tillsammans.
Du är en stor del av mitt liv.
Jag mår inte bra när du inte mår bra. Då det du älskar mest av allt inte går bra. När du har fel inställning och ändrar din åsikt om precis, precis allting!
När du säger att du inte har gråtit på flera år. Men du känner hur tårarna känner ner från kinderna. Första gången på flera år du fäller tårar över något. Så gråter du över denna sak. Som inte alls är speciellt stor. Men för dig och mig, då är det stort. För dig är det stort, för du lägger ner så mycket tid på detta. Natt och dag tänker du på detta. För mig att det stort, för det är en stor del av mitt liv. Jag lägger ner så mycket tid på det. Försöker fokusera. Men ingen ser. Samma fel för dig. Ingen ser. Jag ser. Du ser. Vi ser. Tillsammans ser vi hur ingen ser, hur ingen ser oss. Hur mycket vi försöker.
Black and White
Jag älskade att känna känslan av att vara kär. Den känslan som fick mig att sjunga hela dagarna. Jag blev glad varje gång jag tänkte på det. Tills den dagen du klev in i mitt liv. Tog upp den platsen du ville. Du krossade hela mitt hjärta. Jag föll. Jag gick sönder. Jag var trasig ett långt tag. Många veckor gick åt att bara tänka på dig. Varje kväll grät jag över hur du sårade mig. Sen kom jag upp på benen igen. Jag grät inte längre. Jag levde mitt liv som vanliga jag. Som om vi aldrig hade träffas. Jag tvivlar idag på om jag hade så starka känslor för dig. Och om jag nu hade haft det. Hade dem faktiskt försvunnit efter en vecka med dig. Jag lagade mig själv. Med din hjälp, och den var att bara lämna mig ifred.
Rehab.
Broken
Det jag försöker säga är att du får inte komma tillbaka in i mitt liv, för du har sårat mig något så otroligt.
You.
Jag är helt tom, jag lever utan en själ. Utan en skugga. Du tömde mig på allt - kärlek, lycka, lust.
Innan jag somnar så brukar jag tänka på oss. Just då vill jag skjuta mig i huvudet, för att just glömma oss, dig. För att minnas dig är en mardröm för mig. Att jag ständigt lever med en klump i magen, för att jag vill slippa träffa eller se dig.
Nu har jag lärt mig och leva med känslan - Från att älska någon, till att hata personen. Även om vi delade mycket, så kan jag inte förlåta dig. Du var en stor del av mitt liv.
Jag kan nu stolt säga att jag inte saknar dig längre.
Red
Jag satt i ditt kök en morgon. Jag hade åkt hemifrån tidigt tidigt för att kunna stanna hos dig så länge som möjligt. Trotts allt timmarna mellan oss, så var kärleken stark.
När jag satt i köket med dig framför mig, du talade om för mig hur mycket du älskade en männsika, en vacker männsika sa du. Människan är du! Sa du. Sen kysste du mig länge. Det kändes som en timme, eller två.
Sen for du upp från eran trappa, in ditt rum. Ditt blåa rum, med speglar som täckte dina väggar. Efter två minuter så springer du mot räcket från övervåningen och kollar mig i ögonen. Sen säger du Sitt still! Och eftersom du bad mig stanna kvar i köket, så gjorde jag det.
När jag satt i erat kök, kollade ut igenom fönstret, skådade snön som hade lagt sig på backen så ville jag ta min jacka och springa till tåget. För att försäkra mig om att du skulle springa efter och stoppa mig. Men jag gjorde som du sa och satt still på köksstolen. Kollade på eran tv ni hade i köket, som ingen egentligen kollade på. Utan din pappa ville ha den där för att ni hade mycket pengar. Och erat hus såg ut som mitt drömhus.
Nu kom du nerspringades från övervåningen, du bad mig ställa mig upp så kramade du om mig och bad att jag aldrig skulle lämna dig. Vad gjorde du på ditt rum så länge? Frågade jag. Så länge? 10 minuter. Jag städade upp lite bara. Jag orkade inte svara på det, för jag visste att du hade något i kikaren. Och jag ville inte förstöra. Så istället gick vi upp i eran ektrapp. När vi stog utanför ditt rum ställde du dig bakom mig och höll för mina ögon. Sen gick vi in sakta i ditt rum. Titta nu! Så öppnade jag ögonen. Då hade du bäddat din säng fast du inte kunde, du hade städat ditt rum, du hade ställt ordning allt. På din vägg var det ett hjärta av värmeljus, massor av ljushållare som var ett hjärta. Och en spegel, formad till ett hjärta. Röda ljus var det. Sen stog det våra namn. I hjärtat. Det var enkelt, men du hade gjort det och det är tanken som räknas. Resten av dagen låg vi i din säng, under ditt täcke och höll om varandra. Kysste varandra, skrattade när det behövdes. Tills det var dags för mig att gå till tåget. Vi stog i din hall och jag tog på mig min svarta jacka. Mina svarta höga stövlar. Du stog där i dina mjukisbyxor. Som du såg så otroligt sexig i. Sen tog du på dig dina skor och följde med mig till tåget. Innan tåget kom så började jag gråta, jag ville inte åka. Jag ville inte lämna dig. Du höll om mig och sa att vi ses snart igen. Dina ord fick mig att bli glad. Sen kysste du mig länge. Och innan jag klev på tåget så sa vi att vi älskade varandra.
När jag satt på tåget såg jag dig gå hem igen. Du gick och sparkade i snön och skrev på mobilen. Ett litet tag efter det fick jag ett sms från dig. Där det stog att vi ses imorgon igen. Jag älskar dig.
SÅRAD
I dont know..
Perfekta stunden.
Jag går på den lilla gång vägen som dem har lyckas fått till. Regnet piskar mot marken. Jag går där med mina hörlurar och lyssnar på musiken. Gatolamporna bländar mig. Men ungefär varannan är trasig. Och därför är det bäcksvart. Jag har spel listan " Trasig " uppe. Då spelas våran låt upp. Den låten jag trodde inte fanns kvar på mitt minneskort. Eller i mitt minne. Mitt svaga dåliga minne. Den låten jag trodde att jag hade raderat den dagen vi gjorde slut. Men nej. Jag trodde fel. Det ekade i mitt huvud. Jag kände hur tårarna rann ner från mina kinder. Men det gjorde inget. För ingen kunde se att det var tårar. Det kunde lika gärna vara regnet som hade piskat mot mitt ansikte.
Jag började sakta tänka. Jag stannade upp och skådade träden. Jag försökte inse lyckan och intresset i detta. Men inget är intressant och lyckligt när det inte är vi längre.
Det tomrum du gav mig när du gick din väg, och det hålet du gjorde i mig kommer aldrig fyllas igen. För våra löften var bara falskhet och en stor fet lögn. Varför är allt så komplicerat? Är det jag? Är det du? Är det oss?
Nu har månaderna gått, dagarna flyter på och timmarna rullar. Minuterna är tröga och sekunderna känns som evigheter. Är det pågrund av dig?
Dagarna är lätta med vännerna, men när ensamheten och mökret tar över blir det svårt och andas. Tårarna brinner mot kinderna. Ögonen känns för stora. Det känns som en spark i ansiktet. Allt det jag gör påminner mig om dig. Jag vill radera, men jag vill inte radera allt. För det som gjorde allt så bra. Vill jag inte radera. Jag hoppas att det stannar kvar. Kläderna på golvet luktar som dig, sänglakarna tyder ditt namn. Det var så länge sen jag såg dig. Och när jag ser dig, är det den bästa känslan.
